tisdag 4 april 2017

När ljuset går upp

Hmmm känner att jag har varit och är struts.

Under många år har det varit mer än vad vanligt. 

Det började 2005 och då vad vi helt ovetande sen 2007 kom son nummer två och vi är fortfarande helt ovetande.
Två härliga pojkar :-D

Börja märka några år senare att den ene va högt och lågt och den andre kom talet väldigt sent.
Men det  vad inte då vi börja förstå.
2008/2009 vad det en pedagog som fråga om hon fick ta sig ann den store pojken i ett skolarbete för han hade svårt med talet. Och det tyckte vi vad helt ok.

Det sluta med att hon tyckte vi skulle ta kontakt med en talpedagog och det gjorde vi 2009.
Efter många möten tror vi höll på i 1-1,5 år och hon tyckte vi skulle ta kontakt med BUP .
Sagt och gjort vart det skickat en remiss dit med det händ inget 2011 fick vi första mötet på BUP  och sedan dess har vi gått på möten och kurser/utbildningar.
När stora grabben fick sin diagnos så började utredning på minstingen, massa möten igen och tester.

Detta vad om barnen.

På jobbet har det varit i omgångar dålig stämning på grund av nedskärningar omflyttning och särbehandling.

Och hemma är det tydligen jag ska ha koll på allt och plocka, städa, fixa allt.
Att vara mamma, fru men när ska jag vara jag?
När jag är hemma själv är jag så trött att har ingen ork till något.

Så nu sitter jag här och förstår att det är inte bara mina fall och hjärnskakningar som har orsakat mitt hälsotillstånd.





1 kommentar:

Elisabeth sa...

Kram på dig och försök att få lite tid för dig åxå <3

Tänkte prova en ny portal